Midsommar

Posted: 24/06/2011 in Argument, det stora okända, media, vardag

För tre år sedan fick jag ett SMS som ledde till ett inlägg. Detta inlägg, rättare sagt. Minst en gång om dagen får jag en besökare till det inlägget och jag hoppas att alla dessa besökare får svar på sin fråga, men eftersom ingen av dem har lämnat någon kommentar så förblir det ett mysterium för mig.

Nu i efterhand kan jag konstatera att det där SMS:et med sina varningar om olycka verkligen bara var båg, eftersom jag inte sände vidare det som det stod i instruktionerna, men trots det träffade någon och t.o.m. fick en puss av denna redan nästa dag. Se själv!

Hur var det nu med de där sju åren av olycka i kärlek? tjaa, nu är det ju som sagt tre år sedan vi träffades och idag är vi sambo och fortfarande lika kära som vi var då.

Vad lär vi oss om detta då? Jo! nämligen att man inte kan förlita sig på tur, karma, öde, slump eller påverkan från högre väsen. Om det finns någonting som man verkligen vill ha så måste man ge sig ut i världen och finna det själv.

På detta är jag ett levande exempel.

Jag har funnit en ledig tjänst som för mig känns helt perfekt.

Bra timmar, bra arbetsuppgifter, bra läge, bra allt.

Det som är mindre bra är att jag har fått total blackout i vad jag ska skriva i ansökningsbrevet.

Kontaktuppgifter -check
CV- check
Rubrik och häsningsfraser – check
Innehåll – tomt

Jag läser igenom mina tidigare brev och allt jag tidigare har skrivit känns nu som onödigt dravel, klyschor och skryt. Allt 100% sant, men ändå så blasé.

Det känns som att den är så perfekt för mig, den här tjänsten, att jag borde kunna gå till företaget i fråga, slå näven i bordet och säga: ”Anställ mig, för det finns ingen bättre!”

Om arbetsgivare vore barn, skulle de vara den sorten som gillar explosioner och framåtanda, eller den sorten som börjar gråta och går och gömmer sig om man inte varligt går fram i deras egen takt?

Självsäkerhet: önskvärt eller avtändande?

Om jag anger alla mina goda egenskaper och erfarenheter, vad finns då kvar att diskutera under intervjun?

Om jag sparar in på att beskriva mig själv, för att ha stoff kvar att överraska med under intevjun, vill de träffa mig alls då?

I verkligheten är allting relativt, men när man söker arbete förvandlas allting plötsligt till svart och vitt och utan undantag. Det som är bra är alltid lika bra om inte bättre, det som är dåligt är dåligt fast det syns aldrig för att det som är bra är så pass bra. Och på heder och samvete har man aldrig dåliga dagar.

Varför skulle de anställa mig?

För att det inte finns någon bättre (vilket, om man ska vara realistisk, troligtvis inte är sant) och för att jag vill, jag vill, jag vill så hemsk gärna och för att när jag vill någonting så ger jag 100% i alla lägen, förutom om jag har en dålig dag och kanske bara ger 80-85 %, men vi är ju alla människor så det får man ju nästa räkna med.

Desperation: älskvärt eller avtändande?

Älvor

Posted: 26/05/2011 in bild
Etiketter:, ,

Älvor i träd

Påbörjad den 30 januari och färdig (?) den 26 maj.

Vad ska jag hitta på nu då?

Vår första morgon i Paris vaknade vi glada i hågen och… njaa, inte riktigt, kanske. Nu var det nämligen så att vårt fina hotellrum inte hade en fungerande luftkonditionering, men det lade vi inte märke till förrän mitt i natten när vi låg och svettades under våra lakan. och tänkte: ”Fasen, vad konstigt.” Av med luftkonditioneringen och upp med fönstret, men föga hjälpte det vår nattsömn då sopgubbarna började väsnas på gatan utanför vid fyra-fem-tiden.

Lite mindre glada än vi hade önskat steg vi i alla fall upp och gick ner till frukostrummet för vår första franska frukost som bestod av:  croissanter, baguetter, mjukost, marmelad, yoghurt, juice, müsli med mjölk och kaffe. Allt (förutom kaffet) var sprängfyllt av socker. Det hade inte den bästa effekten för magen som är van vid grövre brödsorter och fil till frukost.

Sedan bar det av mot Eiffeltornet. Vädret bjöd på strålande solsken och temperatur på över 20 plusgrader. Värmen fick oss ännu en gång att ångra våra val av skor, men vi var i Paris! Det fanns inget som kunde få oss på dåligt humör!

Eiffeltornet vid Seine-floden och en klarblå himmel. Kan det bli bättre?

Innan vi kom till Eiffeltornet gjorde vi en lite avstickare in i några turist-shoppar för att se om det fanns några prisvärda sandaler eller kortbyxor, men vi fann endast flip-flops och fotbolls-shorts. Inga av de andra typiska souvenirerna lockade, så vi övergav den idén och gick bort till vårt egentliga mål.

Innan vi kom till Paris hade jag hört att köerna för att gå upp i tornet hade en tendens att bli milslånga och eftersom vår resa var ganska kort var jag rädd för att inte få möjlighet att knata upp, men när vi väl kom fram såg vi att det knappt var någon kö alls! Vilken tur!

Självklart tog vi trapporna.

Här är vi på väg upp till första våningen. Människorna ser ut som små myror!

Här låg vårt hotell.

En duva.

En lång väg upp till toppen.

Vi bestämde oss för att inte åka allra längst upp. När vi kom till ”balkongen” som syns i bilden ovanför kände jag mig höjdrädd för första gången i mitt liv. Dessutom kände vi att utsikten inte skulle bli så mycket mer spektakulär än vad vi redan såg från var vi var.

Att gå ner för alla trappor var faktiskt värre än att klättra upp, mest för att höjden blev mer påtaglig när man behövde titta ner hela tiden, men också för att det började göra väldigt ont i mina vader, som dessvärre inte är så vana vid att gå upp och ner för trappor.

Väl nere på markhöjd kände vi båda att det kunde vara på sin plats med en svalkande glass. Det fanns några försäljare på plats, men när vi såg priserna tappade vi hakan, båda två. 3.50 euro för en liten glass! Nej, tack!

Hellre än att köpa glass fann vi en mataffär och köpte var sin sallad och smörgås som vi  smaskade i oss på en väl vald parkbänk.

På vägen passerade vi denna vägg som tillhör Musée di quai Branly.

Här åt vi vår lunch.  De upphöjda guldstatyerna tillhör Alexander III-bron, och gräsmattan hör till Esplanade des Invalides.

Här gjorde jag resans andra misstag, nämligen att ta av mig mina varma och trånga skor för att klistra på ett skavsårsplåster på lilltån.  (Det första misstaget var att packa för en helt annan årstid.) Eftersom mina fötter nu fick tillfälle att andas var de inte alls så pigga på att knölas ner i kängorna igen, vilket gjorde att skorna nu kändes ännu varmare och trångare.

Tappra fortsatte vi på vår promenad längst de små parisiska gatorna och hamnade så småningom i Place Saint-Michel.

Fontaine Saint-Michel. Ärkeängeln Mikael och Djävulen.

Då var det bara att vandra över bron för att nå dagens andra stora mål, nämligen Notre-Dame.

Notre-Dame de Paris och jag.

Upprullade jeans och varma mocka-skor.

Inne i katedralen.
Inte undra på att mannen i den nedersta högra hörnet ser ledsen ut när grannarna ovan spelar musik och renoverar och gubben bredvid sitter och bannar.

Utanför katedralen. Häftiga vattenkastare.

Sådana här tycker jag borde finnas även på moderna hus.

Efter Notre-Dame gick vi tillbaka till hotellet, vilket är lättare sagt än gjort. Det är lätt att tänka bort avstånd när man tittar på en karta, men mellan katedralen och vårt hotellrum är det 4 km.


View Larger Map

Lite mer än halvvägs började jag halta (men inte på den foten med skavsårsplåstret på lilltån) och sista kilometern behövde jag stödja mig på sambon för att ens kunna ta mig framåt. Det känns onödigt att tillägga att resten av kvällen spenderades i stillhet på hotellrummet, förutom middagen som vi åt på en närliggande krog.

Har kommit fram till att sport- och musikutövande i allmänhet, fotboll och källarbandsspelande i synnerhet, inte vore så jobbiga att behöva genomlida i hemmet om utövandet av sagda aktiviteter skedde ljudlöst.

Tyvärr är det obligatoriskt att lyssna på sportkommentatorers ”viktiga” åsikter och publikens hejarop under forbollsmatcher.

Tyvärr envisas källarbandets medlemmar med att spela på sina instrument för att kunna höra hur deras kompositioner låter, istället för att nöja sig med att läsa i noterna.

Tydligen är det nåt som kallas ”upplevelse” som är inblandat…

Förra veckan åkte jag och sambon på en resa till Paris. Vi hade bokat flyg med Ryanair från Skavsta till en liten flygplats i Vatry, som ligger ca 17 mil öster om huvudstaden.

Flygbussen åkte från Linköping kl 07.15 på den tristaste och gråaste av trista och gråa onsdagsmorgnar.  Temperaturen låg på 8 plusgrader och vi såg fram emot att komma till lite sydligare breddgrader. Själva vistelsen på Skavsta flygplats är det inte mycket att berätta om, förutom att den timmen vi hade att vänta mellan att bussen kom fram och gaten stängde gick förvånansvärt snabbt.

Själva flyget gick smärtfritt, förutom att familjen som satt en stolsrad framför på andra sidan gången hade bestämt sig för att låta de tre sönerna i tidiga tonåren sitta tillsammans, vilket inte bara ledde till irritation över deras störiga beteende, men också gjorde mig ganska häpen över hur oförskämda och egocentriska ungar är (nuförtiden?).

Planet var framme i Vatry ca 20 minuter tidigare än planerat, vilket betydde en hel timmes väntetid på flygplatsen till att flygbussen skulle åka. På bilden ser man Vatrys flygtorn, som jag tyckte var ganska häftigt, och folk klädda i jackor, vilket jag inte förstår, eftersom det var minst 20 grader varmt.

Hur står de ut?

Bussresan till Paris tog lite över två timmar och hade nog varit helt OK om bara lilla Simon (som egentligen heter något annat) längst bak i bussen hade kunnat vara tyst i mer än tre sekunder.

”Titta, traktorer! Tre traktorer!”
”Ja, Simon, kan du prata lite tystare…?”
”TRE TRAKTORER! JAAAA!!!”
”Simon, NU RÄCKER DET!”
”HAHAHAAHAAAAAA!!!”

Simon och hans familj klev av i Disney-land.  En halvtimme senare var vi i Paris.

Av någon outgrundlig anledning åkte bussen på södra sidan av Seine för att komma till Eiffeltornet där vi skulle släppas av. Att åka 5 km ska annars inte ta 20 minuter, men den här gången gjorde det det. Eftersom vi satt på fel sida kunde vi inte ägna den tiden med att fota Notre Dame och floden. Istället ägnade jag min uppmärksamhet åt den spännande arkitekturen.

Tjusiga balkonger.

Blommor på träden! Bakom dessa skymtar bokhalndeln Shakespeare and Company.

När vi väl klivit av bussen slogs vi än en gång av värmen hettan, vilket fick mig att packa ner vårjackan och koftan i väskan och sambon att byta om till kortärmad tröja. Då var det dags att gräva fram vägbeskrivningen till hotellet och såklart att fota Eiffeltornet.

Det syns inte här, men lamporna gnistrade i solskenet.

Utsikt från hotellrummet. Kolla på alla små bilar! Inga kantiga herrgårdsvagnar här, inte.

Eftersom vi endast hade ätit mackor och yoghurt under dagen var vi ganska hungriga vid det här laget. Hotellet låg inte mer än 200 meter från Champs-Élysées men vi gick åt andra hållet för att hitta en restaurang med lite billigare middags-alternativ. På vägen smet vi också in i ett apotek för att köpa solskyddskräm (vilket kom väl till pass de följande dagarna).

Efter en middag av asiatisk karaktär (alltid ett säkert kort vid utlandsresor) strosade vi österut och hamnade vid Place de la Concorde och skymtade Luxorobelisken i solnedgången.

Placera ett landmärke i mitten av en enorm rondell= bra eller dåligt?

Champs-Élysées-avenyn sträcker sig 2 kilometer ända från Place de la Concorde till Triumfbågen, något som vi tyckte kunde vara en lagom promenad att ta på kvällskvisten. Det första vi gick igenom var en underbar park som med sina blomfyllda rabatter och sommarnatt-atmosfär gjorde mig otroligt glad, lugn och väldigt kär.  (Och, må tilläggas, inte bara mig, utan även de flertalet par som satt på parkbänkarna och övade på ”franska kyssar”)

Prunkande rabatt.

Mer blommor i träden!

Med Triumfbågen i sikte klev vi fram på Champs-Élysées, som var fullpackat med folk. Inte så sällan kikade jag ner på fransyskornas fötter och för varje par nätta ballerinaskor och fräcka pumps kändes mina mockadojjor mer klumpiga och obekväma. Här passade vi också på att köpa ett par solglasögon till sambon som glömde packa ner sina, och även lite snacks att ha på rummet.

Till slut nådde vi vårt mål, kastade några trötta ögonkast på ännu ett monument omringat av en rondell, knäppte några bilder och gick tillbaka till hotellet.

Triumfbågen och en massa folk.

Besviken på dagens väder.

Kör istället ett Zumba-pass.

Efter det: knapriga knäckemackor garnerade med hemodlad krasse och kallt kaffe.

Nu kan man starta om dagen.

Paff

Posted: 18/03/2011 in bild, Träning, vardag
Etiketter:, ,

För fyra dagar sedan såg det ut så här, där jag bor.

Jag har kommit lite efter i min plan att bygga upp en någon så när duglig uthållighet inför en stundande resa till Paris i början av april. Därför tänkte jag i morse (eller snarare i natt när jag inte kunde sova) att jag skulle ge mig ut på en riktig långpromenad, på riktigt. Då menar jag att skippa frukosten, hälla i mig ett par koppar kaffe, plocka med mig mp3-spelaren och en flaska vatten och ge mig ut. Minst en timme. Väldigt raskt. Och kanske gå in mina nya vårväders-skor som kom med posten igår.

Så går jag upp klockan sju och stapplar ut i köket och börjar mala kaffebönor. Så kastar jag en blick utanför fönstret.

Hmm, tror att vädret försöker säga mig något, men vad!?

En liten animation

Posted: 15/03/2011 in media, plugg

Detta är vad jag har sysslat med de tre senaste dagarna för en uppgift i kursen jag läser.

Jag säger bara puuuuuuuuhhhhh………

abstinens

Posted: 09/03/2011 in vardag

Har snöat in mig på Doctor Who.

Här kan man tala om kärlek vid första ögonkastet.

Har sett alla avsnitt sedan nypremiären 2005. Vet inte riktigt vad jag ska säga om Matt Smith eller Alex Kingston (men åh, vad jag gillar henne).

Jag vill ha en TARDIS. Men inte bara en TARDIS som sitter på nån hylla och tar upp plats, utan en funktionell TARDIS. (En riktig TARDIS vore ju inte helt fel heller. Eller en riktig Doktor.)

Jag vill bara ha mer. Mer historier, mer äventyr, mer utav det goda.

Den nya säsongen börjar inte förrän om 46 dagar.

gaaahh….