Träningsdagbok – dag 2

Idag har jag officiellt börjat träna igen.

Det blev som lovat en promenad innan frukost. Tanken var att det skulle ta en timme, men pga sen avgång hann jag endast med 40 minuter. Men det känns som att det räckte.

Hu! Innan frukost? Det kan man väl inte? Jo, det kan man. Jag hade med mig en jättestor vattenflaska och tog inte i hårdare än vad jag klarar av. Det gick asbra!

Nästa tilfälle blir redan imorgon kväll. Tanken är att jag ska gå hem från jobbet. Det lär ju inte heller ta mer än 40 minuter. Frågan är om jag ska slänga in lite styrketräning också? (troligtvis inte för jag tycker det är grymt tråkigt).

Så här positiv över träning har jag inte varit på länge! Det känns att det kommer att hålla i sig.

Träningsdagbok – dag 1

Idag har jag köpt ett par joggingskor. Imorgon bitti ska jag ta en rask morgonpromenad.

Jag har lovat. Och nu har jag ingen anledning kvar till varför jag inte ska börja träna upp min kondition. Det kommer att bli tufft, men det har också varit tufft hittills; att inte kunna springa 500 meter, tex från jobbet till busshållplatsen utan sedan ha andnöd i en kvart efteråt (bussresan hem); att inte kunna gå på en promenad utan att börja klaga på värkande fötter och stela ben; att inte kunna gå i trappor tre våningar upp utan att tappa andan och få mjölksyra i benen.

Och alltid med tanken i bakhuvudet: Tio år sedan, när jag var 13, kunde jag springa, springa, springa och varför, varför slutade jag med det?

Det är väl bara att börja igen, då.

De ligger i hallen och väntar.

Lördagstankar

Jag har ingen lust att jobba på lördagar. Ingen lust överhuvudtaget. Dels för att jag inte orkar hålla humöret uppe hela sex dagar i rad, vilket gör att jag blir överdrivet irriterad över alla kunder på dag nr 6, och dels för att jag inte hinner vila ut mig under den en-och-en-halv-dags-helgen som följer.

Jag har lämnat önskemål om att få min kompledighet på nästkommande måndagmorgon de veckor jag jobbar helg, men det kommer aldrig att bli något med det.

Alltså sitter jag här och tänker på min mjuka säng och min varma pojkvän som jag lämnade kvar hemma för att ta mig till mitt kalla, trista kontor och obekväma skrivbord för att vara till tjänst för morgontrötta-som-tror-sig-vara-morgonpigga jävlar som alla måste ringa precis samtidigt för att sedan klaga på att de får sitta och köa.

Ingen lust. Men likväl går jag med på det. Tills vidare.

Hej kära bloggen

Jag vet att jag har slutat skriva lika ofta som för ett år sedan. Det finns nog några anledningar till det. Dels mår jag lite bättre, känner mig lite rätt så mycket mindre ensam och har någon att prata med varje dag. Det betyder ju att jag betar av alla tankar och problem jag har där och då, istället för att sitta och älta i det själv. Jag har inget direkt behov av att skapa tanketräd och skriva ner mina tankar för att hålla reda på dem när de bollas fram och tillbaka. Jag var ensamvarg förut, nu är det är slut med det. (Tyvärr och tack och lov.)

Dels så tycker jag inte att det händer så mycket som är värt att skriva ner. Jag har visst mycket som sker med mina kunder, men det känns inte som att jag vill hänga ut folk för att de är underliga. Även om det sker anonymt.

Men en sak ska jag skriva: Det är ett kul och exotiskt ljud, det där knaket som hörs när personen i andra änden tar ett fastare tag om den trådförsedda telefonluren.

Den sista anledningen måste jag nog säga är bristen på tid. Jag har inte tid att sitta och fundera och fokusera. Visst skulle man kunna säga att jag skulle kunna göra mig tid, men det känns som att det finns roligare saker att göra, som att umgås. Eller när jag väl får tid och inspiration vill jag nog hellre måla och inte slösa bort den tiden på att umgås, laga mat eller skriva.

 På jobbet får man ju inte blogga, så där går 9-10 h av dygnet. Resten av tiden är jag för trött eller upptagen med annat.

Så, där har du det.

*insert mocking grin*

Så ringer till mig årets mest ignoranta kund.

I början av samtalet kontrolleras alltid adress och telefonnummer. De flesta artiga kunder brukar presentera sig med för- och (ibland) efternamn, så det brukar endast frågas om vi i kundtjänst ”känner för det”. Det kan handla om det är en man som ringer i frun namn, eller om namnet är synligt felstavat.

Denna kund presenterade sig inte, och jag kände inte för att kontrollera att han som ringde verkligen hette Vernon eller Valfrid eller vad fan han hette.

Så, jag kontrollerar att adressen stämmer, OK, telefonnummer 070-blablabla, OK, då kan vi gå vidare. Då säger han:

- Och vad är efternamnet.

Sneglar på namnet, det står någon absurd konsonantkombination som endast de från kalla östern eller möjligtvis den f.d. sovjetstyrda delen av Europa kan uttala. Jag är inte den som erkänner ett nederlag utan svarar snabbt (och fel).

-Höhöhö, det uttalas såhääär. Får jag till svar.

Då ska jag bara poängtera två saker:

Du, ignoranta kund, började samtalet med att referera till en kollega till mig. Du uttalade hennes namn fel. Flera gånger.

Du, ignoranta kund, skulle inte kunna uttala varken mitt eller flera av mina kollegors namn eller efternamn rätt om du så fick det fonetiskt utskrivet för dig.

Så att du ringer in och försöker driva med ett gäng härdade kundtjänstmedarbetare är inget annat än patetiskt.

Jag skäms för din skull.

På kontoret

Jag kom på detta:

Det är så sällan jag blir direkt tilltalad till av mina kollegor, om det inte är jag som startar konversationen, att vid de få tillfällen sker så händer följande:

1. De skrämmer skiten ur mig eftersom jag sitter i mina egna tankar.

2. Jag svarar med ett av förvåning och misstänksamhet höjt ögonbryn.

Det kan inte vara så bra va?

Läsvärt

En klok man

Kyrkovalet 2009

Nej, jag röstade inte.

För det kom ju så plötsligt, jag var inte förberedd, inte insatt och varför är våra politiska partier inblandade överhuvudtaget?

Nej, verkligen inte insatt. Så till den grad, faktiskt, att jag inte borde vara medlem. Det torde ju vara ett lätt beslut, och lätt att genomföra, dessutom.

Ändå är det svårt att ta steget och gå ur.

Dels för alla saker Svenska kyrkan bidrar med till samhället.

”Största delen av din medlemsavgift går till din lokala församling. Där bidrar du till att vårda kyrkobyggnader och kulturhistoriska värden för kommande generationer. Din avgift ska också räcka till kyrkans vardagsarbete med barn, ungdomar och äldre, till körer och soppkök, sjukhuskyrkan, familjerådgivning, jourhavande präster, mötesplatser och aktiviteter för ensamma och hemlösa.”

Då jag i nuläget inte har någon egen nytta av dylika tjänster kan mitt medlemskap och avgiften jag betalar för den ses som ett välgörande bidrag. Ärligt talat har jag inte besökt kyrkan för min egen skull sedan min konfirmation år 2001, och det var nog också på grund av tradition. Gudstjänster mm. är för mig inte mer än en sorts media att vägleda folk in i en sinnesstämning eller ett sorts tänk. Det klarar jag personligen av utan hjälp från Svenska kyrkan, just nu.

Det jag skulle kunna göra är att skänka de lite över 2000 kr per år, som nu går till Svenska kyrkan, till andra hjälporganisationer istället, som WHO, UNICEF, Rädda barnen, bli fadder, vad som helst. I allt håller jag nämligen inte med Svenska kyrkans ideologier. I stort sett handlar det om hur bekväm och lat jag är i att förvalta mina egna pengar.

Eftersom jag inte har del i kyrkans verksamhet idag, vad kan kyrkan göra för mig, i framtiden?

Det är giftemål, dop och begravning som jag lägger störst vikt på.

Visst går det bra för mig att gifta mig inför en minister, istället för en präst. Det som Svenska kyrkan däremot erbjuder är, förutom lämplig lokal och bekant ceremoni är en känsla bakom.  Jag vet att min mamma, främst, skulle uppskatta ett kyrkligt bröllop där hon fick njuta av stunden länge och gråta ögonen ur sig. Visserligen går det att ordna med en fin borgerlig vigsel. Det skulle säkert vara riktigt häftigt att bli vigd av en kapten, t ex. Men det ger, som sagt, inte samma känsla som att bli vigd av en typ i vit dräkt.  Att vara kvar i Svenska kyrkan kan då vara att ge min mamma den glädjen i gåva. (Speciellt eftersom min bror tydligen inte tänker göra det, och som jag förstått det, inte min syster heller.)

Dopet vill jag absolut att min familj är med och bestämmer i. Vad barnet tycker ger jag blanka fan i. Blir det ett kyrkligt dop och ungen tas upp i församlingen får han eller hon gå igenom samma tankegångar som jag gör idag. Dock kan jag tycka att det är lite perverst att prata till ett litet spädbarn och välkomna det in i kyrkan när det inte förstår vad som pågår. Men dopet är ju en uppvisning, varför inte slänga med lite teater medan man ändå håller på? och igen, det ger känsla, vilket man knappast får när man skickar in en lapp till Skatteverket.

Begravningen har jag inte särskilda önskemål för hur det ska se ut. Helst ser jag att alla användbara organ återvinns innan kremering, men vill mina efterlevande att jag jordfästs får de väl göra som de vill. Jag kommer ju inte att kunna protestera direkt. Är jag kvar i Svenska kyrkan blir då begravningen mycket smidigare; det blir billigare, det kommer att finnas en präst och hela köret kan arrangeras till största del av en utomstående part om så behövs. (enl. min kollega)
Alternativ är att jag redan nu ordnar med all planering, finansiering och allt det andra som krävs för att mina efterlevande ska ha så lite bekymmer som möjligt med min bortgång, eller rättare sagt hanteringen av mina kvarlevor.
Sådant kan ju också vara skönt att slippa tänka på.

Så jag kan strunta i att göra någonting, veta att mina pengar går till välgörande ändamål, om än själva organisationen har vissa fundament jag inte håller med om (vilket jag nu har förbrukat min chans att påverka de närmsta tre åren) eller så kan jag gå ur, förvalta mina egna pengar och gå miste om tre stora förmåner som Svenska kyrkan erbjuder.

Choices, choices..

(Och jag vet att så fort jag trycker på ”publicera” kommer jag att göra en riktig research och finna att hälften av mina argument faller bort. Men i skrivande stund sitter jag iaf i ovisshet om hur jag ska göra. )

Daterad den 17 augusti 2006

Late night scribbles.

Well. It’s only ten o’clock in the evening, so I could hardly claim these to be scribbles written late at night. Maybe late in the evening, or early in the night, but late at night occurs somewhere between eleven o’clock and midnight.

Anyway, what I was supposed to write is this:

I have an imaginary friend.
Well, it’s more of a mirrored version of me, in another dimension, than a real friend.
We talk sometimes, when I happen to see my reflection, her, in a dark window, or in the bathroom mirror, or the one hanging in the hall.
Or rather, it’s more like I ask her questions, and never bother to listen to her answers. Quite selfish of me, I admit.
I should be too old to be imagining this sort of things. I should be cynical, as all adults are, and see the image in the mirror in a most physical way; rays of light reflected and re-reflected in angles and wavelengths.
But no matter how much I try, I can never really ignore the feeling that the girl, or rather young woman now, which peers back at me from the other side of the glass, is really real and really different from me, though alike as we are in appearances.
I know this, because whenever I feel beautiful, I keep seeing flaws in the features of the girl in the mirror, and whenever I feel un-pretty, she is most gorgeous.
Still, she is much wiser than I am and also much sadder than I am, and whenever I become as sad, she is still the most miserable.
She is tired. She is old. She has seen it all and all she ever wanted was a friend, not a spoiled brat who ignores her every try at making a relation. A loving relation I should think.
I suppose someone with as much melancholy must ache to have someone to love. To have someone to love her.
And I, as a truly selfish child keep on thinking only about myself, never even thinking twice about maybe being different for a change. For a chance.
She is angry with me. Maybe that’s why we are so distanced from each other nowadays. It is hard to feel her presence; she is only there because she must, but very reluctantly.
I can imagine the day she will be too fed up with, well, everything, and the image in the mirror will be void of any live being. It will just simply be a reflection of, or a window to, an empty room.
The question is: will I still be there when she isn’t? And also, when I’m not there, is she?

I feel tired. She looks determined.

A quarter to eleven. Still not late at night.

Dagens agenda

Surfa lite. Facebook, Twitter, Google Reader, AMS.

Tvätta fönster.

Äta lunch.

Åka in till stan och hämta cykel från jobbet.

Köpa löparskor och en cardigan när jag ändå är på stan.

Kika in på Kretsboden och se om det finns en billig helfigurspegel.

Cykla hem och fika.

Städa.

Ha mysig hemmakväll med eller utan sambo alt. gå på kräftskiva.