Vår första morgon i Paris vaknade vi glada i hågen och… njaa, inte riktigt, kanske. Nu var det nämligen så att vårt fina hotellrum inte hade en fungerande luftkonditionering, men det lade vi inte märke till förrän mitt i natten när vi låg och svettades under våra lakan. och tänkte: ”Fasen, vad konstigt.” Av med luftkonditioneringen och upp med fönstret, men föga hjälpte det vår nattsömn då sopgubbarna började väsnas på gatan utanför vid fyra-fem-tiden.
Lite mindre glada än vi hade önskat steg vi i alla fall upp och gick ner till frukostrummet för vår första franska frukost som bestod av: croissanter, baguetter, mjukost, marmelad, yoghurt, juice, müsli med mjölk och kaffe. Allt (förutom kaffet) var sprängfyllt av socker. Det hade inte den bästa effekten för magen som är van vid grövre brödsorter och fil till frukost.
Sedan bar det av mot Eiffeltornet. Vädret bjöd på strålande solsken och temperatur på över 20 plusgrader. Värmen fick oss ännu en gång att ångra våra val av skor, men vi var i Paris! Det fanns inget som kunde få oss på dåligt humör!
Eiffeltornet vid Seine-floden och en klarblå himmel. Kan det bli bättre?
Innan vi kom till Eiffeltornet gjorde vi en lite avstickare in i några turist-shoppar för att se om det fanns några prisvärda sandaler eller kortbyxor, men vi fann endast flip-flops och fotbolls-shorts. Inga av de andra typiska souvenirerna lockade, så vi övergav den idén och gick bort till vårt egentliga mål.
Innan vi kom till Paris hade jag hört att köerna för att gå upp i tornet hade en tendens att bli milslånga och eftersom vår resa var ganska kort var jag rädd för att inte få möjlighet att knata upp, men när vi väl kom fram såg vi att det knappt var någon kö alls! Vilken tur!
Självklart tog vi trapporna.
Här är vi på väg upp till första våningen. Människorna ser ut som små myror!
Här låg vårt hotell.
En duva.
En lång väg upp till toppen.
Vi bestämde oss för att inte åka allra längst upp. När vi kom till ”balkongen” som syns i bilden ovanför kände jag mig höjdrädd för första gången i mitt liv. Dessutom kände vi att utsikten inte skulle bli så mycket mer spektakulär än vad vi redan såg från var vi var.
Att gå ner för alla trappor var faktiskt värre än att klättra upp, mest för att höjden blev mer påtaglig när man behövde titta ner hela tiden, men också för att det började göra väldigt ont i mina vader, som dessvärre inte är så vana vid att gå upp och ner för trappor.
Väl nere på markhöjd kände vi båda att det kunde vara på sin plats med en svalkande glass. Det fanns några försäljare på plats, men när vi såg priserna tappade vi hakan, båda två. 3.50 euro för en liten glass! Nej, tack!
Hellre än att köpa glass fann vi en mataffär och köpte var sin sallad och smörgås som vi smaskade i oss på en väl vald parkbänk.
På vägen passerade vi denna vägg som tillhör Musée di quai Branly.
Här åt vi vår lunch. De upphöjda guldstatyerna tillhör Alexander III-bron, och gräsmattan hör till Esplanade des Invalides.
Här gjorde jag resans andra misstag, nämligen att ta av mig mina varma och trånga skor för att klistra på ett skavsårsplåster på lilltån. (Det första misstaget var att packa för en helt annan årstid.) Eftersom mina fötter nu fick tillfälle att andas var de inte alls så pigga på att knölas ner i kängorna igen, vilket gjorde att skorna nu kändes ännu varmare och trångare.
Tappra fortsatte vi på vår promenad längst de små parisiska gatorna och hamnade så småningom i Place Saint-Michel.
Fontaine Saint-Michel. Ärkeängeln Mikael och Djävulen.
Då var det bara att vandra över bron för att nå dagens andra stora mål, nämligen Notre-Dame.
Notre-Dame de Paris och jag.
Upprullade jeans och varma mocka-skor.
Inne i katedralen.
Inte undra på att mannen i den nedersta högra hörnet ser ledsen ut när grannarna ovan spelar musik och renoverar och gubben bredvid sitter och bannar.
Utanför katedralen. Häftiga vattenkastare.
Sådana här tycker jag borde finnas även på moderna hus.
Efter Notre-Dame gick vi tillbaka till hotellet, vilket är lättare sagt än gjort. Det är lätt att tänka bort avstånd när man tittar på en karta, men mellan katedralen och vårt hotellrum är det 4 km.
View Larger Map
Lite mer än halvvägs började jag halta (men inte på den foten med skavsårsplåstret på lilltån) och sista kilometern behövde jag stödja mig på sambon för att ens kunna ta mig framåt. Det känns onödigt att tillägga att resten av kvällen spenderades i stillhet på hotellrummet, förutom middagen som vi åt på en närliggande krog.
Hur står de ut?
