tentativa tankar

Jag skrev en kort historia inatt. Mellan klockan tre och fem, mellan varven på jobbet. Kul med inspiration tycker jag. Då kvittar resultatet. Ingen rubrik (än?).

—

Gruset flög i kaskader ner i diket vid den lilla skogsvägen där en röd liten sportbil dånade fram i en halsbrytande hastighet. Madeleine kramade hårt om läderratten med sina nymanikurerade fingrar och vred våldsamt i den i sista stund inför den annalkande kurvan.

Med en irriterad rörelse strök hon bort tårar ur sina ögon och smetade ut den perfektion som hennes, av fadern anställda, sminköser hade ägnat timmar åt att skapa. Hon såg att mascaran färgade hennes tårar svarta.

“Det passar”, tänkte hon bittert. “Det passar min svarta själ.”

Nyckelknippan som hängde ur tändlåset rasslade när hon manövrerade bilen på den smala vägen. I den hängde nycklarna till alla de bilar Madeleine hade fått i gåva av sin far sedan hennes artonårsdag. Det hade gått tre år sedan dess, till dagen. Knippan innehöll numera ett halvdussin nycklar.

Hennes far tyckte det var ett löjligt påhitt av henne att ha alla nycklar tillsammans, men Madeleine hade lagt till dem, först av vana, sedan av tradition, då hon till en början inte hade trott sig få fler än de två första bilarna.

Ikväll hade det kommit ett nytillskott till hennes samling, men nu tvivlade Madeleine att hon någonsin skulle få se vilken modell hennes far hade hittat denna gång. Madeleine hade inga planer på att återvända till det som hon till denna dag hade kallat sitt hem.

Ännu en gång svängde vägen i en skarp kurva och bilen nära intill reste sig på två hjul när den tog sig igenom den. Detta skrämde Madeleine och hon saktade ner för första gången sedan hon hade lämnat sin fars garageuppfart. Hon upptäckte att hon inte visste var hon var. Resolut i att inte vända tillbaka fortsatte hon följa den smala grusvägen. Den stigande höstsolen färgade de omgivande träden i guld och ett lätt dis var sänkt över marken.

Madeleine mindes att hon många gånger hade sagt att den ståt som prydde hennes fars balsal vid de åtaliga fester som hade getts på hennes begäran var det vakraste i hela världen. När hon nu såg skogens fridfulla och rättframma skönhet kände hon sig outhärdligt tom i att någonsin ha varit så enfaldig.

Denna tomhetskänsla grep som en kall hand om hennes bröst och tvingade henne att stanna bilen och krypa ihop över ratten. Hon visste inte hur länge krampen höll, eller hur ofta hon fick kippa efter andan mellan hulkningarna. Hon var inte medveten om de primära skrik hon utstötte i ett desperat behov att fylla tomheten. Det kändes som en evighet.

Så småningom föll en slutgiltig stillhet över henne. Alla känslor rann bort och för en stund glömde hon bort vem hon var. Hennes fingrar fann åter det mjuka lädret på ratten och efter några djupa andetag lyfte hon på huvudet.

Där, på vägen precis framför stötfångaren på hennes bil stod ett rådjur. Det stirrade på Madeleine med sina stora svarta ögon.

“De passar”, tänkte hon. “Det passar.”

Jag har glömt min brors katt nu på morgonen. Och ute står regnet som spön i backen. It’s raining cats and dogs. Stackars katt som ska behöva vara ute… Stackars Kat(t)ja som ska behöva ge sig ut.

Kattastrof.

Men jag kanske får hämnas för igår morse.

… avklarad.

Spontana tankar: Av vin ska jag inte ha mer än knappa två glas, såvida jag inte vill vara på gränsen till fnittrig på kvällen och vakna nästa morgon, inte bakfull, men med tankekorridorerna fyllda med svårgenomtränglig vätska.

Jag är bäst på att laga god mat.

Smöriga 90-talslåtar är det bästa för att skapa den rätta stämningen.

Det sägs att män bara är ute efter en sak: “Jag vet vad jag vill.”

Det är bra att säga sådant som egentligen inte behöver sägas: “Om du inte är säker är det OK för mig att vänta.”

Jag tycker det är urgulligt. (Jag är den sortens person som kan gå med på en raggningsreplik om den levereras med humor. “Är det män eller kvinnor som ljuger mest?” är ingen raggningsreplik. Det är bara en dum fråga.)

Min soffa är liten. Men det krävs inte mycket för att den ska bli bekväm.

Bekväm är nog ordet som kan sammanfatta vår andra träff.

Jag har fortfarande inget pirr i magen. Men jag blev glad när jag märkte att hans doft dröjde sig kvar på min kudde…

Och så en fråga: Att kyssas på allmän plats, är det bra eller dåligt? (Bra för min del, mindre bra för den ensamma tredje personen som stod vid hållplatsen?)

Eftersom jag för tillfället inte kan skriva om någonting som kan anses som jätteintressant tänker jag uppdatera med ännu en inblick i min vardag.

Nyligen har jag, som min bror uttryckte det, fått smak på det goda livet och får numera längta efter någon och veta att denne längtar efter att se mig också. Det är första gången för mig som jag måste vänta, göra tid och planera framåt några steg längre än ‘vi ses när vi ses’ för att kunna känna mig tillfredställd med situationen.

Det kanske blir svårt att starta upp något nytt nu, eftersom det har blivit och kommer att bli lite långt mellan våra möten, men o andra sidan är det rätt skönt att kunna hålla en viss distans och släppa efter lite eftersom. Jag är väldigt mån om min självständighet nu när jag har hittat den.

Dessutom är det ju roligt att längta också.

Förändring kommer sällan ensam och så är fallet även nu. Det har blivit en ny frisyr på flickan, men det var inte det jag skulle avsluta med, utan med att:

Två gånger har jag rest mig upp från frisörstolen och sagt “Jag är jättenöjd” och menat det.

Första gången var lite över ett år sedan när jag fick mitt då midjelånga hår uppklippt och stylat till en underbart lockig och romantisk frisyr jag tyvärr inte har kunnat återskapa själv.

Den andra gången var idag.

Sammanfattningsvis kan man säga att det har blivit lite förändringar, men att jag är jättenöjd.

Jag är nervös. Rätt så nervös, faktiskt. Och förväntansfull.

Om en kvart (känns som en evighet) ska jag gå ut till busshållsplatsen och påbörja min resa till Linköping. Det är inte resan jag är nervös inför. Det är vad som kommer sen.

En träff.

En skön känsla i magen, mina händer darrar och utan förvarning brister jag ut i ett nervöst, men glatt skratt. Det är nog lite löjligt hur nervös och förväntansfull jag är..? Nej, så kan man inte tycka. Nej, jag tror inte det.

Det är en bra känsla, att veta att någon är intresserad.

Jag kan inte sitta still. Jag kan inte fokusera. Jag lyckas inte distrahera mig själv med tv eller böcker eller internet. Jag går från soffan till köket för att se om jag ska äta nåt litet, till badrummet för att se om håret sitter rätt, funderar på om jag ändå ska ha lite färg på ögonlocken och rynkar åt den förrädiska finnen som dök upp på hakan vid lunchtid idag. Jag dubbelkollar att jag har med mig allt jag behöver i väskan; mobil, busskort, plånbok. Och varannan minut tittar jag på klockradion vars stora röda digitala siffror inte säger mer än att ett par minuter har gått sedan jag tittade sist.

Jag tror det kommer gå bra ikväll. Men gör det inte det gör det detsamma. Det är ju bara första träffen.

Blir det en katastrofal träff gör det detsamma. Blir det en hemsk träff är det inte alls underbart, men det hoppas jag att det inte blir. Det gör väl alla. Annars går det väl inte att träffa folk man inte känner, överhuvudtaget?

…

Jag trodde jag skulle vara hur cool och casual som helst. Det kommer jag nog tycka att jag är när jag väl kommer dit.

Men jag kommer nog bara vara nervös. Och cool.

Jag har upptäckt att yoghurt, förutom att det är ett roligt ord, är jättegott. Hur glömmer man bort att yoghurt är gott?

Valio har en sorts samla-tiotusen-streckkoder-och-få-lite-fin-porslin-kampanj just nu.

Porslinet i fråga är ur Iittala’s Bottna-serie. Den är fin, men lite för ’safe’. Jag har nämligen en annan kärlek. I ungefär ett års tid har jag varit sugen på Taika-serien. Taika (finska för ‘magi’. Serien hade mig redan vid namnet) trodde jag först var lite väl plottrig för min smak, men ju mer jag tittar på den, desto mer tycker jag om den…

Iittala är jättedyrt.

För en vit och en blå av varje artikel, förutom espressokopparna och de större djupa skålarna blir summan 1970 kr + frakt hos en leverantör jag tittade hos… för tio stycken av varje artikel tas den summan gånger fem= 9850 kr. Plus frakt.

Ska jag hoppas på att någon generös själ skickar dem som present eller ska jag kanske strunta i en hypotetisk resa och köpa porslin istället?

Runt 10 000 kronor. Magi.

…men det kanske kommer en bättre uppdatering snart. 12 h om dagen hela helgen har jag och ska jag jobba. Som en bonus blir det 8 h till på måndag. Kan man inte annat än älska 5-skift?

12.00
Någonting hände inatt som har fått mig att ställa in alla mina planer och finnas till för andra.

Det är svårt för mig att inse att det faktiskt hände. Det känns som en dröm. Men samtalsloggen i telefonen säger annorlunda. O-ordningen på nyckelknippan säger att det hände. Hunden som inte är min, som sover vid mina fötter säger att det verkligen hände.

De enda bevis jag har på att det inte var en dröm. (Men jag kanske fortfarande drömmer. Om det ändå vore så.)

Just nu svävar jag i ovisshet. Jag vet inte varför det hände. Jag vet inte hur en person under loppet av några timmar kan nå botten. Men hände gjorde det.

Jag vet inte vad som händer just nu. Jag vet inte. Bara att jag är här, utanför händelseförloppet, har hand om det praktiska. Är ett stöd, inte en som behöver det.

16.00
Ålder är inte mer än en siffra.

Jag i min naivitet trodde man blev starkare, visare, ju äldre man blev. Att uppväxten var det värsta man fick uppleva, att man efter ett visst skede lärde sig hantera den mörka biten. Att nonchalera den som en relik från tonårsångesten.

Jag mår ju bättre nu än för några år sedan. De enda faktorerna jag ser för det är tid och personlig utveckling. Erfarenhet. Därför var jag arrogant och naiv nog att tro att alla upplevde det likadant. Att ju äldre man blir, desto visare blir man.

Men ålder är bara en siffra.

17.00
Jag vet inte hur man beter sig runt en person som har nått sin botten. Jag är inte en som pratar. Jag är en som antar att mitt stöd är självklart, tills jag har uttryckt annorlunda. Inga ord, inga handlingar. Självklart.

Uppenbarligen måste jag bli en sådan som pratar.

Mycket handlar om egoism. Jag vill inte behöva ändra mig sjäv för att en annan inte kan anpassa sig för sitt välbefinnande. Men samtidigt, varför skulle jag inte göra det, för jag vill att den andra ska må bra. Det finns ingen bra mellanväg, vi är båda för envisa.

Men hennes ego är större. Så stort att hon föregående natt nådde botten.

Jag förstår henne inte.

17.45
Hennes ego. Hennes envishet. Hennes sätt eller inget sätt.

Jag har lärt mig att inte stryka henne mothårs. Mest för att hennes syn inte tillåter gråskalor. Mest för att jag inte längre orkar hantera hennes protester. Mest för att det blir enklare så. Kanske inte alltid praktiskt, men psykiskt, för mig.

Uppenbarligen inte för henne.

Egentligen avskyr jag hennes ego/envishet/sätt.

Men blod är tjockt. Mycket tjockare än vatten. Jag kommer aldrig att få någon som hon igen. Jag vill inte att hon försvinner. Därför tolererar jag det.

Men nu gick det så här långt. Det går rakt inte att tolerera. Men det går inte att säga till henne. För det är hennes sätt eller inget.

18.00
Det här är en sådan sak som helt enkelt inte händer en själv. Nu hände det.

Det är kanske kallt av mig, men jag kan inte gå igenom varenda detalj och fråga mig själv vad jag kunde ha gjort för att förhindra det. (Alltid är det något.)

Men jag måste leva med det. (Det är ingen dröm, trots att det känns som en.)

Lite tråkigt är det väl att redovisa sina nya arbetsuppgifter såhär? Så jag ska inte säga annat än att jag leker med legobitar och klistermärken.

En sak jag märkte idag var avsaknaden av kniv. Alla anställda ska ha en penna och en mattknivbrytbladskniv. Tror jag. Det blir ju lättast så. Jag har en penna, men ingen kniv.

Jag känner mig naken.

Jag har försökt komma på något att skriva för att toppa föregående inlägg. Men det har inte riktigt blivit bättre än så. Ett SMS kom, men ett ynka SMS ger jag inte mycket för.
Min erfarenhet säger åt mig att vara realistisk.

“He’s just not that in to you“. Som om jag kan säga att det bor starka känslor i mig. Nej. Vänta till helgen. Har det inte hänt något tills dess får jag släppa det helt och hållet.

Eftersom jag inte kan toppa förra inlägget får jag helt enkelt göra en störtdykning.

Nytt utseende på bloggen. Jag tröttnade på temat ‘Simpla’.

Jag verkar ha släppt efter rejält på mina principer. Jag kan nästan svära på att jag diskade på torsdagen innan Midsommarafton. Jag kan svära på att jag inte har ätit särskilt mycket under helgen. Ändå har det på något sätt lyckats samlats ett helt berg med disk på min diskbänk. Jag skäms.

För att ge en ungefärlig bild av hur illa det är kan jag meddela att jag i brist på annat fick dricka juice ur min kaffemugg. Jag kan meddela att jag har köpt mig en pizza eftersom jag inte har något att laga mat i som är rent.
Men det luktar inte, så som jag hade förväntat mig, nu när jag tänker efter…

Hursom. Jag lovade mig själv att jag skulle diska ikväll. Vi får se hur det går med det. Uppenbarligen kan jag leva med skitigt kök nuförtiden.

Pizzan får jag väga upp med nyttiga sallader resten av veckan…