anatomi: Tråden

Djupt inom mig finns en smal tråd. Den är ankrad i min hjärna och den andra änden sitter fast i min mage med en redig knut. Denna tråd är vit. I den finns alla färger för den är virad runt min själ.

Vanligtvis agerar denna tråd som en klädsel för själen. Den omringar själen ömt i täta varv och dess fibrer värmer själen och håller den belåten och mild. Dessa dagar är jag på gott humör.

Vid vissa tillfällen blir tråden lös. Själen blir fri och dansar i min kropp. Den rusar längst tråden från magen till hjärnan och kikar ut ur mina ögon och får dem att tindra. Den rusar tillbaka och efter att ha gjort ett extra varv runt hjärtat och skrämt det så att det slår ett extra slag dimper själen ner i magen där den dansar och får mig att må lite illa. Vid dessa tillfällen är jag kär.

Det finns ett ordspråk från Ryssland som säger att “ett brustet rep går att laga, men knuten finns alltid kvar.”

Den vita tråden som finns djupt inom mig och omfamnar min själ har många knutar. Många av knutarna är så små att själen knappt märker av dem, men ibland stöter själen till en av de större knutarna, vilket skickar en vibration längst tråden till magen och till hjärnan. Då blir jag lite ledsen.

Ibland, ibland utan att jag förstår varför, snörs tråden åt. Själen kämpar för att bli fri, knutarna skaver mot själen och vibrationerna får min kropp att skaka. Själen kämpar vilt, vilket oftast leder till att den trasslar in sig ännu mer i den smala tråden. Tråden spänns och rycker hårt och hänsynslöst i knuten i min mage. Den rycker i min hjärna också och får mina ögon att vattnas. Det gör ont i min själ. För ont för mig att beskriva.

Ibland, de gånger jag förstår varför, brister tråden.