anatomi: Odjuret

I ett undangömt vrå av min hjärna bor ett odjur. Ända sedan min födsel har det varit införsjunket i ett djupt slummer. Det tog mig många år att bli medveten om dess närvaro, så obemärklig i sin uppenbarelse som det var. Då och då har mina tankar vidrört det utan att på riktigt förstå dess roll och odjuret har vänt sig bort för att inte störas i sin sömn.

Under min uppväxt har odjurets närvaro gjort sig mer och mer känt och mina tankar har vid flera tillfällen dröjt sig kvar vid dess sida. Odjurets håla är dunkelt och svalt och man ser att det finns ett ljus inuti odjuret som får dess fjäll att glittra vackert. Dess ryggborst berörs inte av detta ljus, utan förblir mörkare än natten som en påminnelse om odjurets monstruositet. Men på intet vis kunde detta kännetecken förbereda mig för odjurets kraft när det väl skulle öppna sina ögon och ge sig ut på jakt.

Med åren blev jag mycket modigare i odjurets närvaro. Jag har förundrats av odjurets mysterium och visst har jag flera teorier om odjurets funktion och anledningen till dess ständiga sömn. En av dem, den starkaste, är väldigt nära sanningen. Jag har utmanat mig själv att väcka det och under några stormiga år i tonåren var jag i frustration som häftigast och djärvast i mina försök att väcka det sovande odjuret. Det jag aldrig kunnat inse är att odjuret inte kan väckas, förutom av en annans hand.

Tiden fastslog mig redo och jag blev omruskad och omtumlad till den grad att jag inte längre kunde skilja på det som var verklighet och det som var dröm. Inte handgripligen, men på ett sätt som nådde in till den innersta plats i min hjärna där odjuret har sin håla. Odjuret väcktes från sitt livslånga slummer och skrämde mig fördärvad. Nu när den sig på mitt barnasinne och utsöndrar nya hormoner, en ny sorts överlevnadsinstinkt och något som nog kan kallas en livskris ut i mitt blodomlopp. Odjuret ruvar i sin håla och väser nya ideer till mina tankar, slukar mina tveksamheter och med sin svans piskar det ut mig på ytan om jag kommer för nära, om jag retirerar för långt in i mig själv för att kunna vara medveten och delaktig i världen omkring mig.

När jag har hämtat mig från min chock märker jag att odjuret har ömsat skinn. Ljuset inuti odjuret har växt i styrka och får även mig att lysa upp med en inre glöd. De gamla fjällen bryter loss från varandra och sprider sig i min kropp. De sammansmälter med min hy och ger mig en ny sorts hårdhet, en ny styrka att ta mig an den sortens svårigheter som i mina tonårsår fick mig att ge vika och falla sönder.

I en plötslig uppenbarelse inser jag att odjuret är den rådgivare och mentor jag förut har sökt hos en annan och denna etapp av min förvandling är klar.