Pavlovs 37,5 grader Celsius

Jag kan inte minnas att jag någonsin var förkyld när jag var liten. Inte hade jag huvudvärk heller. Eller var illamående. Förutom när jag hade feber, såklart.

Jag kan inte minnas att jag någonsin mådde illa, när jag var liten. Visst var jag sjuk som alla andra ungar: 39 graders feber, magsjuka, rethosta, blindtarmsinflammation. Det jag minns är den där lilla förnimmelsen av feberfrossa som sa att det kunde vara läge att plocka fram febertermomentern, men jag kan inte minnas att jag märkte skillnaden mellan frisk och sjuk och faktiskt må illa, så som jag gör idag.

Det är en konstig regel jag har, märker jag nu när jag sitter vid mitt skrivbord och ömkar mig själv över mina täppta bihålor, som säger att jag inte ska stanna hemma från jobbet om det inte är så att jag har feber, blivit matförgiftad eller lider av ett migränanfall med en hejdundrande huvudvärk som får grannarna att börja dansa till dunka-dunkandet… Inte för att jag tror att jag någonsin har haft migrän, men man kan ju sätta upp riktlinjer för det ändå.

Vad är det som får en helt vanlig tjej att gå upp på morgonen, ignorera sin andnöd, den rinnande näsan och locket i öronen, i förbigående sucka över de återkommande nysningarna, noggrant inte tänka på att hostattackerna varar i tio minuter, från vilka det tar ytterligare fem att återhämta sig, på under tre minuter förbruka näsdukar motsvarande en halv regnskog, konstatera att halsen råkar kännas bättre nu, vara övertygad om att spänningen i tinningarna kommer från vätskebrist vilket kommer att åtgärdas med koppen te som är till frukost och bestämma sig för att gå till jobbet, eftersom hon ju inte har feber…?

Jag menar, jag mår ju uppenbarligen inte så vidare bra. Egentligen vill jag i skrivande stund vara nedbäddad i min soffa under mitt täcke och titta på tre år gamla repriser av Oprah show som jag gjorde när jag var sjuk som liten.

Men det skulle vara fel. Omoraliskt. Jag har ju inte feber. Eller migrän. Eller illamående.

Sen att jag inte kan fokusera på en fast punkt mer än tio sekunder skiter jag fullständigt i.

Jag är ju inte sjuk. På riktigt, menar jag.