Vaknar av att grannen ovanför utövar barnuppfostran.
Vad jag fortfarande inte förstår, efter att jag i ett halvårs tid har tjuvlyssnat på detta fenomen mer eller mindre varje morgon mellan halv sex till tio över (som brukar vara när jag inte längre orkar höra den där orosframkallande rösten och sätter på musik av varierande arg karaktär på lite högre volym än jag annars föredrar), är hur man i över en halvtimmes tid kan hitta saker att säga om petitesser utan att -
- tappa tråden.
- få slut på orden.
- inse att det inte är en lyckad taktik i att få någon att lyssna och lära sig.
- tappa respekten för sig själv eftersom alla andra redan har gjort det.
Det i sig är förstås en bedrift enligt mig, men min granne sätter extra krydda på sin högljudda monolog genom att koncentrera sig på sin självömkan och riktar kritik mot allt och alla, inklusive alla barn som efter tjugo (!) minuter av denna tortyr och brott mot morgonfriden börjar gråta, sambon som då och då piper in med något buttert ord, ens pyjamas och fan och hans faster.
Jag tycker inte om att gräl är det första jag hör på morgonen. Jag tycker mindre om att barnen växer upp med gräl som det första de hör på morgonen. Jag tycker inte om att komma på den tanken det första jag gör på morgonen i gränslandet mellan drömmen och verkligheten. Egoist in i det sista, jag också.
Tala är silver.
Tiga är guld.
Det är som en förtrollning över busskuren. Alla närvarande står och stirrar ut mot oändligheten. Lyssnar på tystnaden.
Jag följer deras exempel. Pulsen saktar in och jag känner solens smekning över min vänstra kind. Mjukt. Stilla. Som bränningar mot en strand kommer friden i vågor över mig. Jag når den fjärde dimensionen, får ett sjätte sinne och känner mig osårbar och stark.
Snart hörs det karaktäristiska brummet av vårt färdmedel. Alla vänder sin blick mot solen.
I eldens sken ser jag att det röda bussmonstret jagar en ensam cyklist. Hungrar efter kollektivtrafikanter.
”Stanna vid min grotta, drake. Jag är jungfrun de offrade.”
Bussmonstret morrar och pyser. Öppnar sitt gap. Jag kliver in.
Genom fönstret ser jag ögonblicken passera. I ett hörn, vid ingången till den gamla staden står ett troll. Stora runda ögon. Och en hatt.
(Bild tagen sittandes i buss med med 1 megapixels mobiltelefonkamera, i motsol med objektet i skugga, därav dess kvalitet och skärpa.)
