Slutet var oundvikligt.
Han lämnade mig innan jag hann lämna honom.
Jag förstår. Det fanns inget val. Jag ler åt tanken, mellan tårarna.
Vi skildes åt. Inte vänner, men vänliga.
Vi var åtrående, men ville inte frestas, ville inte såra.
Vi ville inte, för att vi ville så mycket.
Hjärna över hjärta och
med bristande hjärtan förbannade vi ödet och dess nycker.
Gjort är gjort. Beslut går inte att återkalla.
Det var inte meningen. Vi var inte meningen. Det vet jag.
Så varför är det så svårt att sluta känna denna längtan?
Jag var tålmodig. Jag hade väntat på min tur.
Jag hade varit så god. Varför blev det goda undanryckt från mina händer?
Jag förbannar ödet och dess nycker.
Han är äldre. Han vet bättre. Han förbannar inte. Han har lärt sig leva med det.
(Kommer jag också bli så bitter en dag?
Kommer jag också förlora den oskuld jag har…?)
Men han kan ändå inte svara på mina frågor. Vis av erfarenhet som han är.
Vad är meningen med livet? Nej,
vad är meningen med denna smärta? Denna längtan?
Är det någon mening med att hoppas?
Blir det någonsin vår tur?
Svara mig.
Är det meningen att vi ska söka?
I desperation söka efter vår tur, efter lyckan, kärleken, och glömma det vi inte kan få?
Glömma det som, utan hopp, är omöjligt?
(Kommer jag också en dag sluta hoppas?
Kommer jag också en dag bli driven enbart av desperation?)
Slutet var oundvikligt.
Vi älskade aldrig varandra, mer än kroppsligen.
Vi älskade aldrig varandra i ordets sanna mening.
Men det fanns potential, absolut.
Åtminstone trodde jag det en gång.
Innan jag lämnade honom, för att han lämnade mig.
Innan jag förlorade honom och han förlorade mig åt ödet.
Ödet och dess nycker.
Tårarna kommer att sina en dag, det vet jag. Och leendet kommer att
