Vuxenmobbing

Jag återkopplar till inlägget jag skrev för några dagar sedan som handlade om ytlighet och självkänsla och den sortens rädsla som gör att man inte vill sticka ut, vare sig på bra eller dåligt sätt. Det jag ska koncentera mig på nu är etik på arbetsplatsen.

Jag ska berätta om två företag jag har jobbat på:

Det ena är ett callcenter. Ett amerikansk företag placerat i en avskiljd liten stad i Sveriges nordligare breddgrader.

Det är ett stort företag, med något hundratal anställda: något man har i bakhuvudet trots att man under sin arbetsdag inte ser mer än ett tjugotal av sina arbetskamrater.

Karaktäristiskt för ett amerikanst företag är behovet att förkunna allehanda små regler och bestämmelser för att slippa riskera att företaget blir stämt av en olycklig själ. Bl.a. påpekas det svart på vitt under företagsorienteringen att det är förbjudet att ta med sig vapen och droger till arbetsplatsen och även att det är förbjudet att komma till arbetet berusad; något som kan ses som självklarhet i det svenska samhället.

Förutom dessa finns även regler man ska hålla sig till när det gäller utseende:

Efter de vanliga föreskrifterna om att klädseln ska vara ren och proper (vad det nu betyder) och att huvudbodnad inte får bäras förutom av religiösa skäl finns en intressant punkt som säger att man inte får fördöma sina kollegor för hur de ser ut (och mellan raderna menas även om de av andra orsaker ligger utanför normen).

Kort sagt får man under företagsutbildningen en repetition på det vi alla fick lära oss i lågstadiet i grundskolan.

Resultatet av detta är att alla får en lika grund att starta på, att alla genast blir en del av arbetsplatsen utan att behöva hävda sig för att bli accepterad.

Det andra företaget är också beläget i ett kontor. Ett norsktägt företag placerat i södra Stockholm.

Det är ett litet företag med ett trettiotal anställda. Under arbetsdagen är det dock inte sannolikt att man ser mer än något tiotal personer.

Här är det inget tal om företagsorientering vad gäller ordningsregler, utan för det få man använda sitt svenska sunda förnuft.

Det svenska samhällets sunda förnuft är inte mer än 9 miljoner människors privata åsikt om hur man beter sig mot andra människor.

9 miljoner människor tycker inte likadant.

På arbetsplatsern skapas någonting som, om man ska dra en parallell, kan jämföras med en grundskolans högstadieklass: Ingen respekt ges dem som ligger utanför normen. Den starkaste överlever.

På båda arbetsplatserna finns en person som ligger utanför normen av acceptabelt beteende; inkonsekvens med arbetuppgifter, tidspassning, eget initiativ

I det lilla samhället på det stora företaget, där alla är vänner, talas det diskret om detta. I bästa möjliga mån försöker man ha överseende med denna persons brister. Man kan säga att det mitt i all frustration finns en sorts genuin omsorg över denna person.

Trots att man beklagar sig gör man sig aldrig rolig över denna person, eftersom det ändå finns en underliggande förståelse för att alla människor inte är stöpta ur samma form.

I det ytliga Stockholm på det lilla företaget med det konstanta behovet att hävda sig själv finns inte en tillstymmelse av en sådan förståelse. Trots att personen i det stora företaget är tiofalt gånger mer extrem i sina brister får personen i det lilla företaget lida desto mer.

På det lilla företaget är arbetskamraterna snarare till att fördöma och hårdare i sin behandling/bestraffning.

Visst kan detta beteende komma från kontrasten mellan stora och små företag, mellan små samhällen och ytliga Stockholm, olika personer och deras mognad. Men jag undrar ändå om det hade varit så illa på det lilla företaget om det istället för mentaliteten att den starkaste överlever hade funnits en sorts grundpolicy att vi alla sitter i samma båt.

Sverige och dess samhälle och dess syn är långt ifrån perfekt.

Inte heller är USA’s syn perfekt, men de är i alla fall någonting på spåret.