Världen upp och ner

12.00
Någonting hände inatt som har fått mig att ställa in alla mina planer och finnas till för andra.

Det är svårt för mig att inse att det faktiskt hände. Det känns som en dröm. Men samtalsloggen i telefonen säger annorlunda. O-ordningen på nyckelknippan säger att det hände. Hunden som inte är min, som sover vid mina fötter säger att det verkligen hände.

De enda bevis jag har på att det inte var en dröm. (Men jag kanske fortfarande drömmer. Om det ändå vore så.)

Just nu svävar jag i ovisshet. Jag vet inte varför det hände. Jag vet inte hur en person under loppet av några timmar kan nå botten. Men hände gjorde det.

Jag vet inte vad som händer just nu. Jag vet inte. Bara att jag är här, utanför händelseförloppet, har hand om det praktiska. Är ett stöd, inte en som behöver det.

16.00
Ålder är inte mer än en siffra.

Jag i min naivitet trodde man blev starkare, visare, ju äldre man blev. Att uppväxten var det värsta man fick uppleva, att man efter ett visst skede lärde sig hantera den mörka biten. Att nonchalera den som en relik från tonårsångesten.

Jag mår ju bättre nu än för några år sedan. De enda faktorerna jag ser för det är tid och personlig utveckling. Erfarenhet. Därför var jag arrogant och naiv nog att tro att alla upplevde det likadant. Att ju äldre man blir, desto visare blir man.

Men ålder är bara en siffra.

17.00
Jag vet inte hur man beter sig runt en person som har nått sin botten. Jag är inte en som pratar. Jag är en som antar att mitt stöd är självklart, tills jag har uttryckt annorlunda. Inga ord, inga handlingar. Självklart.

Uppenbarligen måste jag bli en sådan som pratar.

Mycket handlar om egoism. Jag vill inte behöva ändra mig sjäv för att en annan inte kan anpassa sig för sitt välbefinnande. Men samtidigt, varför skulle jag inte göra det, för jag vill att den andra ska må bra. Det finns ingen bra mellanväg, vi är båda för envisa.

Men hennes ego är större. Så stort att hon föregående natt nådde botten.

Jag förstår henne inte.

17.45
Hennes ego. Hennes envishet. Hennes sätt eller inget sätt.

Jag har lärt mig att inte stryka henne mothårs. Mest för att hennes syn inte tillåter gråskalor. Mest för att jag inte längre orkar hantera hennes protester. Mest för att det blir enklare så. Kanske inte alltid praktiskt, men psykiskt, för mig.

Uppenbarligen inte för henne.

Egentligen avskyr jag hennes ego/envishet/sätt.

Men blod är tjockt. Mycket tjockare än vatten. Jag kommer aldrig att få någon som hon igen. Jag vill inte att hon försvinner. Därför tolererar jag det.

Men nu gick det så här långt. Det går rakt inte att tolerera. Men det går inte att säga till henne. För det är hennes sätt eller inget.

18.00
Det här är en sådan sak som helt enkelt inte händer en själv. Nu hände det.

Det är kanske kallt av mig, men jag kan inte gå igenom varenda detalj och fråga mig själv vad jag kunde ha gjort för att förhindra det. (Alltid är det något.)

Men jag måste leva med det. (Det är ingen dröm, trots att det känns som en.)