Jag är nervös. Rätt så nervös, faktiskt. Och förväntansfull.
Om en kvart (känns som en evighet) ska jag gå ut till busshållsplatsen och påbörja min resa till Linköping. Det är inte resan jag är nervös inför. Det är vad som kommer sen.
En träff.
En skön känsla i magen, mina händer darrar och utan förvarning brister jag ut i ett nervöst, men glatt skratt. Det är nog lite löjligt hur nervös och förväntansfull jag är..? Nej, så kan man inte tycka. Nej, jag tror inte det.
Det är en bra känsla, att veta att någon är intresserad.
Jag kan inte sitta still. Jag kan inte fokusera. Jag lyckas inte distrahera mig själv med tv eller böcker eller internet. Jag går från soffan till köket för att se om jag ska äta nåt litet, till badrummet för att se om håret sitter rätt, funderar på om jag ändå ska ha lite färg på ögonlocken och rynkar åt den förrädiska finnen som dök upp på hakan vid lunchtid idag. Jag dubbelkollar att jag har med mig allt jag behöver i väskan; mobil, busskort, plånbok. Och varannan minut tittar jag på klockradion vars stora röda digitala siffror inte säger mer än att ett par minuter har gått sedan jag tittade sist.
Jag tror det kommer gå bra ikväll. Men gör det inte det gör det detsamma. Det är ju bara första träffen.
Blir det en katastrofal träff gör det detsamma. Blir det en hemsk träff är det inte alls underbart, men det hoppas jag att det inte blir. Det gör väl alla. Annars går det väl inte att träffa folk man inte känner, överhuvudtaget?
…
Jag trodde jag skulle vara hur cool och casual som helst. Det kommer jag nog tycka att jag är när jag väl kommer dit.
Men jag kommer nog bara vara nervös. Och cool.
Lycka till! Och be till gud att han är snäll mot dig, för annars så kommer det en ond bror som nyss hämtat hem sitt nya svärd och är sugen på att testa den mot något/någon.
Det kommer gå bra, du kommer vara cool när du väl kommer fram.
nu har jag hunnit tillbaka…
Verkar som att du inte kommer få leka beskyddande storebror än, för han var SNÄLL!