Häromdagen gick jag igenom några mappar med gamla papper som jag har valt att spara vid varje flyttrensning.
Då hittade jag följande text som är daterad den 7 april 2004.
”Jag lever, eller gör jag det? vad är att leva?
Jag brukar skoja om det. Nej, jag gör inget på helgerna. Nej, ingen pojkvän än. Nej, jag brukar inte titta på TV. Jag har inget liv. *skratt*
Det konstiga är att ingen frågar vad exakt det är som jag gör medan de är ute och festar, har filmkvällar, umgås, gör allt de alla verkar göra varje dag som om styrda av en inre instinkt jag verkar sakna.
Ja, var är det jag gör egentligen, när alla andra är ute och lever sitt liv?
Vad tror de egentligen? tror de någonting alls?
Kom på att de egentligen inte känner mig. Ingen känner mig egentligen, just som jag egentligen inte känner någon.
Hur har de tid och ork att göra allt de gör? hur har de ork att festa och umgås varje helg? hur finner de tid att se på de hemska programmen på TV? hur har de ork och tid, dessutom, att tillfredställa sina flick- och pojkvänner var eviga dag, var eviga vecka?
Jag blir trött på människor efter att ha umgåtts med dem en dag. Hur orkar de hålla den tröttsamma, bekymmersfria fasaden uppe 24 h om dygnet? känner de aldrig lusten att låsa in sig i ett rum och bara vara för sig själva ett tag? hur orkar de egentligen?
Får de aldrig lust att bara skrika i vanmakt av att vara omgärdade av människor med masker och falska leenden påklistrade på sina perfekt oberörda ansikten?
Eller är det bara jag av alla som bär en sådan mask? jag känner ingen. Hur skulle jag kunna veta om de faktiskt inte hade masker utan faktiskt var dem själva hela tiden?
Fast skulle jag kunna lita på det? om de nu sa att de menade det, i all ärlighet och utan baktankar, skulle jag kunna lita på det?
Nej, antagligen inte. Jag skulle inte kunna lita på dem. Varför skulle jag kunna göra det? jag känner dem inte! Jag har aldrig fått bevis på deras ärlighet eller pålitlighet.
Och även om jag hade det. Hur skulle jag då kunna lita på att det inte är falskhet rakt igenom?
Jag må låta lite paranoid. Men det är bara… det är vad livet har format mig till. Livet, förresten. Nej, aldrig. Hon var inte livet, även om det verkar så.
Livet… livet är inte sådan som hon.
Hon har format mig till den jag är. Denna paranoida, arma, trolösa och rädda person jag är.
För jag var visst inte viktig nog. Jag var visst inte god nog, eller smart nog… för hon lämnade mig för att gå till de viktiga, goda och smarta personerna.
De som var precis som jag, fast de var det hela tiden.
Så blev jag sån som jag. För henne? för dem? kanske för mig själv, fast det gjorde mig nog inget gott, kan man nu konstatera.
Jag lever inte, för jag vågar inte släppa den här masken jag har. Om jag gör det, vad kommer att hända sen? kommer allt att fortsätta som vanligt, fast på riktigt den här gången? eller…?
Man har bara ett liv att leva sägs det..
Jag lever inte…
Jag är vid liv.”
Fem år har gått sedan dess, nästan på dagen. Idag har jag lite tid att fundera över det, men inte många tankar dyker upp.
Jag kan tänka tillbaka till en tid då det enda jag hade var en myriad av frågor, tankar över livet, vardag, självkänsla och självförtroende. Det var en tid av ensamhet, av enskildhet. En tid då det inte fanns någonting att ta tankarnas, funderingarnas plats; då ingenting fanns som kunde kräva det utrymmet.
Nu är det tvärtom. Så mycket tar plats i mitt liv att tankarna, funderingarna, tvivlen och de falska föreställningarna inte längre kan ta överhanden över det som är konkret och på riktigt.
När lärde jag mig hur livet upplevs och när började jag ta den upplevelsen för given?
Något annat smart jag kläckt ur mig en gång är ”Livet är en teater, sa någon en gång. Det stämmer, men jag undrar när min ridå går ner och jag får vara mig själv och visa mitt sanna jag för dem med backstagepass?”
Jag tror jag är där nu. Jag är lycklig nu, vill jag påstå. Visst har jag fortfarande dagar då jag hellre stannar i sängen och det är svårt att öppna ytterdörren och bege mig ut i verkligheten. Men det är av andra anledningar nu. Oftare ett resultat av fysisk utmattning än rent mentalt.
Svackorna har blivit färre och mer lätthanterliga nu, när tvivlet inte längre lurar i varje hörn och bakom varje dörr.
Men min fråga kvarstår: Hur och när hände det?
