För ett år sedan var huvudpunkten i mitt liv, the center of attention, en enda person. Det fanns ingen jag behövde ta hänsyn till i mina val i vardagen. Den helgen ser jag som en av de bästa i mitt liv. Jag hade möjligheten att i en handvändning bege mig ut på äventyr. Jag hade ingen som väntade på att jag skulle komma hem. Ingen att anpassa mig efter. Det var ensamt ibland, men OK.
Nu är mitt liv annorlunda. Rikare. Jag älskar någon. Någon underbar, härlig och speciell.
Vi beger oss också ut på äventyr. Njuter av vad världen har att bjuda på och varandras sällskap.
Varför känns det då som att jag inte längre tänker utanför lådan? Att jag är outhärdligt innehållslös?
Jag tänker fortfarande tillbaka på den där helgen och undrar vad som var så jäkla annorlunda då?
