Idag har jag köpt ett par joggingskor. Imorgon bitti ska jag ta en rask morgonpromenad.
Jag har lovat. Och nu har jag ingen anledning kvar till varför jag inte ska börja träna upp min kondition. Det kommer att bli tufft, men det har också varit tufft hittills; att inte kunna springa 500 meter, tex från jobbet till busshållplatsen utan sedan ha andnöd i en kvart efteråt (bussresan hem); att inte kunna gå på en promenad utan att börja klaga på värkande fötter och stela ben; att inte kunna gå i trappor tre våningar upp utan att tappa andan och få mjölksyra i benen.
Och alltid med tanken i bakhuvudet: Tio år sedan, när jag var 13, kunde jag springa, springa, springa och varför, varför slutade jag med det?
Det är väl bara att börja igen, då.
De ligger i hallen och väntar.
