Jag har funnit en ledig tjänst som för mig känns helt perfekt.
Bra timmar, bra arbetsuppgifter, bra läge, bra allt.
Det som är mindre bra är att jag har fått total blackout i vad jag ska skriva i ansökningsbrevet.
Kontaktuppgifter -check
CV- check
Rubrik och häsningsfraser – check
Innehåll – tomt
Jag läser igenom mina tidigare brev och allt jag tidigare har skrivit känns nu som onödigt dravel, klyschor och skryt. Allt 100% sant, men ändå så blasé.
Det känns som att den är så perfekt för mig, den här tjänsten, att jag borde kunna gå till företaget i fråga, slå näven i bordet och säga: “Anställ mig, för det finns ingen bättre!”
Om arbetsgivare vore barn, skulle de vara den sorten som gillar explosioner och framåtanda, eller den sorten som börjar gråta och går och gömmer sig om man inte varligt går fram i deras egen takt?
Självsäkerhet: önskvärt eller avtändande?
Om jag anger alla mina goda egenskaper och erfarenheter, vad finns då kvar att diskutera under intervjun?
Om jag sparar in på att beskriva mig själv, för att ha stoff kvar att överraska med under intevjun, vill de träffa mig alls då?
I verkligheten är allting relativt, men när man söker arbete förvandlas allting plötsligt till svart och vitt och utan undantag. Det som är bra är alltid lika bra om inte bättre, det som är dåligt är dåligt fast det syns aldrig för att det som är bra är så pass bra. Och på heder och samvete har man aldrig dåliga dagar.
Varför skulle de anställa mig?
För att det inte finns någon bättre (vilket, om man ska vara realistisk, troligtvis inte är sant) och för att jag vill, jag vill, jag vill så hemsk gärna och för att när jag vill någonting så ger jag 100% i alla lägen, förutom om jag har en dålig dag och kanske bara ger 80-85 %, men vi är ju alla människor så det får man ju nästa räkna med.
Desperation: älskvärt eller avtändande?
