Nu är jag medlem i klubben ”Vi som har vaccinerat oss mot svininfluensan”. Intagningsprovet var hårt: En och en halv timmes köande i novemberkyla. Men när man väl kom in i lokalen gick det undan.

Jag hade inte tänkt att ta sprutan, men eftersom jag nu ska spendera en vecka i Egypten och trängas på flygplatser och flygplan känns det visare snällare att vaccinera sig och inte sprida smittan. Jag utsattes även för grupptryck, så det så.

Men principiellt tycker jag att att vill man inte bli smittad, vaccinera dig själv, gå inte och trängs med främlingar och stoppa inte nåt i munnen eller ögonen som du inte vet var det har varit. Och framför allt: lägg inte det ansvaret på någon annan.

Nu skällde jag på M för att han anklagade mig för att ha hällt ut det sista kaffet ur kaffepressen i diskhon när jag faktiskt sa att jag hade hällt i det i hans kaffekopp som stod på skärbrädan när han frågade.

Han hetsade upp sig och jag hetsade upp mig ännu mer för att han inte lyssnade så noga. Nu måste jag gå och be om ursäkt.

Känns så jävla lamt bara. En skvätt kaffe, liksom.

Jag har tandvärk, eller snarade har mitt tandkött vid min visdomstand svullnat upp och gör ont som fan.

Jag kan inte bita ihop med tänderna, för det är så svullet.

Jag har sköljt med Hexadent och jag har nu tagit en Ipren och två Alvedon, en kur jag fick råd om för ungefär ett år sedan när jag hade samma besvär och sökte tandvård för det.

Det har inte hjälpt så mycket.

Försöker nu undersöka vem jag ska ringa och vart jag ska gå för att få ytterligare råd om detta tillstånd. Folktandvården i Motala vill jag helst undvika (främst för att jag bor i Linköping numera men också:) för att de sa sist jag var där att de enda de kunde göra var att rengöra det vid ca 4 tillfällen när jag har besvär, innan de försöker ta bort tanden. (Den kommer att behöva tas bort så småningom eftersom den växer fel.) Denna rengöring kostar lite över 500 kr per besök. Jävla blodsugare.

Men när det blir morgon ringer jag till min lokala Folktandvård om det inte har blivit bättre, för jag orkar inte med detta längre. Kosta vad det kosta vill, tänkte jag skriva, men jag hoppas de tar hand om det nu så jag slipper det här nu och inte först om 3-4 rengöringar…

Lustigt är att de har bättre telefontider än jourtandläkaren.

Idag har jag officiellt börjat träna igen.

Det blev som lovat en promenad innan frukost. Tanken var att det skulle ta en timme, men pga sen avgång hann jag endast med 40 minuter. Men det känns som att det räckte.

Hu! Innan frukost? Det kan man väl inte? Jo, det kan man. Jag hade med mig en jättestor vattenflaska och tog inte i hårdare än vad jag klarar av. Det gick asbra!

Nästa tilfälle blir redan imorgon kväll. Tanken är att jag ska gå hem från jobbet. Det lär ju inte heller ta mer än 40 minuter. Frågan är om jag ska slänga in lite styrketräning också? (troligtvis inte för jag tycker det är grymt tråkigt).

Så här positiv över träning har jag inte varit på länge! Det känns att det kommer att hålla i sig.

Idag har jag köpt ett par joggingskor. Imorgon bitti ska jag ta en rask morgonpromenad.

Jag har lovat. Och nu har jag ingen anledning kvar till varför jag inte ska börja träna upp min kondition. Det kommer att bli tufft, men det har också varit tufft hittills; att inte kunna springa 500 meter, tex från jobbet till busshållplatsen utan sedan ha andnöd i en kvart efteråt (bussresan hem); att inte kunna gå på en promenad utan att börja klaga på värkande fötter och stela ben; att inte kunna gå i trappor tre våningar upp utan att tappa andan och få mjölksyra i benen.

Och alltid med tanken i bakhuvudet: Tio år sedan, när jag var 13, kunde jag springa, springa, springa och varför, varför slutade jag med det?

Det är väl bara att börja igen, då.

De ligger i hallen och väntar.

Jag har ingen lust att jobba på lördagar. Ingen lust överhuvudtaget. Dels för att jag inte orkar hålla humöret uppe hela sex dagar i rad, vilket gör att jag blir överdrivet irriterad över alla kunder på dag nr 6, och dels för att jag inte hinner vila ut mig under den en-och-en-halv-dags-helgen som följer.

Jag har lämnat önskemål om att få min kompledighet på nästkommande måndagmorgon de veckor jag jobbar helg, men det kommer aldrig att bli något med det.

Alltså sitter jag här och tänker på min mjuka säng och min varma pojkvän som jag lämnade kvar hemma för att ta mig till mitt kalla, trista kontor och obekväma skrivbord för att vara till tjänst för morgontrötta-som-tror-sig-vara-morgonpigga jävlar som alla måste ringa precis samtidigt för att sedan klaga på att de får sitta och köa.

Ingen lust. Men likväl går jag med på det. Tills vidare.

Jag vet att jag har slutat skriva lika ofta som för ett år sedan. Det finns nog några anledningar till det. Dels mår jag lite bättre, känner mig lite rätt så mycket mindre ensam och har någon att prata med varje dag. Det betyder ju att jag betar av alla tankar och problem jag har där och då, istället för att sitta och älta i det själv. Jag har inget direkt behov av att skapa tanketräd och skriva ner mina tankar för att hålla reda på dem när de bollas fram och tillbaka. Jag var ensamvarg förut, nu är det är slut med det. (Tyvärr och tack och lov.)

Dels så tycker jag inte att det händer så mycket som är värt att skriva ner. Jag har visst mycket som sker med mina kunder, men det känns inte som att jag vill hänga ut folk för att de är underliga. Även om det sker anonymt.

Men en sak ska jag skriva: Det är ett kul och exotiskt ljud, det där knaket som hörs när personen i andra änden tar ett fastare tag om den trådförsedda telefonluren.

Den sista anledningen måste jag nog säga är bristen på tid. Jag har inte tid att sitta och fundera och fokusera. Visst skulle man kunna säga att jag skulle kunna göra mig tid, men det känns som att det finns roligare saker att göra, som att umgås. Eller när jag väl får tid och inspiration vill jag nog hellre måla och inte slösa bort den tiden på att umgås, laga mat eller skriva.

 På jobbet får man ju inte blogga, så där går 9-10 h av dygnet. Resten av tiden är jag för trött eller upptagen med annat.

Så, där har du det.

Så ringer till mig årets mest ignoranta kund.

I början av samtalet kontrolleras alltid adress och telefonnummer. De flesta artiga kunder brukar presentera sig med för- och (ibland) efternamn, så det brukar endast frågas om vi i kundtjänst ”känner för det”. Det kan handla om det är en man som ringer i frun namn, eller om namnet är synligt felstavat.

Denna kund presenterade sig inte, och jag kände inte för att kontrollera att han som ringde verkligen hette Vernon eller Valfrid eller vad fan han hette.

Så, jag kontrollerar att adressen stämmer, OK, telefonnummer 070-blablabla, OK, då kan vi gå vidare. Då säger han:

- Och vad är efternamnet.

Sneglar på namnet, det står någon absurd konsonantkombination som endast de från kalla östern eller möjligtvis den f.d. sovjetstyrda delen av Europa kan uttala. Jag är inte den som erkänner ett nederlag utan svarar snabbt (och fel).

-Höhöhö, det uttalas såhääär. Får jag till svar.

Då ska jag bara poängtera två saker:

Du, ignoranta kund, började samtalet med att referera till en kollega till mig. Du uttalade hennes namn fel. Flera gånger.

Du, ignoranta kund, skulle inte kunna uttala varken mitt eller flera av mina kollegors namn eller efternamn rätt om du så fick det fonetiskt utskrivet för dig.

Så att du ringer in och försöker driva med ett gäng härdade kundtjänstmedarbetare är inget annat än patetiskt.

Jag skäms för din skull.

Jag kom på detta:

Det är så sällan jag blir direkt tilltalad till av mina kollegor, om det inte är jag som startar konversationen, att vid de få tillfällen sker så händer följande:

1. De skrämmer skiten ur mig eftersom jag sitter i mina egna tankar.

2. Jag svarar med ett av förvåning och misstänksamhet höjt ögonbryn.

Det kan inte vara så bra va?

En klok man