Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Late night scribbles.

Well. It’s only ten o’clock in the evening, so I could hardly claim these to be scribbles written late at night. Maybe late in the evening, or early in the night, but late at night occurs somewhere between eleven o’clock and midnight.

Anyway, what I was supposed to write is this:

I have an imaginary friend.
Well, it’s more of a mirrored version of me, in another dimension, than a real friend.
We talk sometimes, when I happen to see my reflection, her, in a dark window, or in the bathroom mirror, or the one hanging in the hall.
Or rather, it’s more like I ask her questions, and never bother to listen to her answers. Quite selfish of me, I admit.
I should be too old to be imagining this sort of things. I should be cynical, as all adults are, and see the image in the mirror in a most physical way; rays of light reflected and re-reflected in angles and wavelengths.
But no matter how much I try, I can never really ignore the feeling that the girl, or rather young woman now, which peers back at me from the other side of the glass, is really real and really different from me, though alike as we are in appearances.
I know this, because whenever I feel beautiful, I keep seeing flaws in the features of the girl in the mirror, and whenever I feel un-pretty, she is most gorgeous.
Still, she is much wiser than I am and also much sadder than I am, and whenever I become as sad, she is still the most miserable.
She is tired. She is old. She has seen it all and all she ever wanted was a friend, not a spoiled brat who ignores her every try at making a relation. A loving relation I should think.
I suppose someone with as much melancholy must ache to have someone to love. To have someone to love her.
And I, as a truly selfish child keep on thinking only about myself, never even thinking twice about maybe being different for a change. For a chance.
She is angry with me. Maybe that’s why we are so distanced from each other nowadays. It is hard to feel her presence; she is only there because she must, but very reluctantly.
I can imagine the day she will be too fed up with, well, everything, and the image in the mirror will be void of any live being. It will just simply be a reflection of, or a window to, an empty room.
The question is: will I still be there when she isn’t? And also, when I’m not there, is she?

I feel tired. She looks determined.

A quarter to eleven. Still not late at night.

Dagens agenda

Surfa lite. Facebook, Twitter, Google Reader, AMS.

Tvätta fönster.

Äta lunch.

Åka in till stan och hämta cykel från jobbet.

Köpa löparskor och en cardigan när jag ändå är på stan.

Kika in på Kretsboden och se om det finns en billig helfigurspegel.

Cykla hem och fika.

Städa.

Ha mysig hemmakväll med eller utan sambo alt. gå på kräftskiva.

Det började med ett samtal i mitten av april. Min syster meddelade glatt att hon inte hade användning för sin bil längre och jag skulle få använda den så mycket jag ville tills det var dags för en ny besiktning. Så blev det.  Dock fanns det ju lite småfix att ta hand om, bl.a. det lilla irritationsmomentet att fläkten som ska kyla ner motorn (eller vad fan det var) inte hoppade igång som den bör, så det blev en tur till Stockholm där pappa gjorde en fulkoppling så fläkten fick ström från en oanvänd relä till lysena…
Det, förutom det lågt hängande avgasröret och stenskottet i vindrutan, för att inte tala om all rost i underredet, blev den sista spiken i kistan. När bilen var avtjänad skulle den dö. Ja, skrotas.

Lagom inför en resa till pojkvännens mor i Strängnäs slutade batteriet att fungera. Efter lite felsökning och återupplivningsförsök konstaterades att batteristackaren vanvårdats till döds. Sedan blev bilen stående där, i gränden, i väntan på att den semesterfirare som hade både bil och startkablar skulle komma tillbaka och ge bilen lite starthjälp.

Paus.

Nu kom tiden till då bilen skulle skrotas. Och nu blev det bråttom. En granne hade tydligen tröttnat på att inte kunna ställa sin bil utanför sin dörr och vi fick parkeringsböter. Två stycken, varav den senare skrevs dagen innan vi hade planerat att köra iväg med bilen. Den funderar jag faktiskt på att få en rättelse för. Folk jobbar ju faktiskt om dagarna.

Planen var att köra bilen (trots körförbud) till Motala där min mamma kunde förvara bilen tills giltiga registreringsbevis hade anlänt till min systers c/o adress hos min bror och bilen kunde säljas till lämplig skrothandlare. Allt för att spara, kanske t.o.m. tjäna lite pengar.

Nåja, dagen då vi skulle köra iväg startade bilen (med starthjälp från vår bekant) och glada i hågen skulle vi precis köra iväg när vi fick en inte så rolig överraskning. När sambon tog ur handbromsen, lade i backen och gasade hände knappt någonting. Bilen rörde sig med stor möda. 10 cm vågade vi, sedan hoppade jag ur och konstaterade att jo, det var rätt lustiga spår i leran under däcket. Jag hoppade in igen och sambon provade att köra framåt en bit. Ett ”klonk” och motorn slocknade.

Nehej? Ännu mer felsökning som påföljd och ett torrt konstaterande att däcken satt sig under de två månader bilen stått still, den ilagda handbromsen hade även den rostat fast och vajern nu hade gått av. Höger bakhjul rör sig inte en millimeter. Ett par dagar senare meddelade jag detta till min bekant för att be om råd, varvid han och sambon försökte bogserandes den lilla mazdan fram och tillbaka på gatan få loss hjulet. Utan resultat. Grannarna fick en uppvisning dock, och någon släppte t.o.m ut sin lilla dotter för att åka sparkcykel mitt på gatan som, ju, hade lämpligast varit tom.

Nu fick jag nog. Visserligen skulle de nya registreringsbevisen komma i slutet av veckan, senast måndagen nästa vecka, men varken jag eller sambon ville riskera ännu en bot för att grannarna skulle råka sakna tålamod. Ett samtal och ett besök till första bästa bilskrot och för 375 kr fick jag överenskommet att bilen skulle bogseras bort snarast som möjligt och skroten skulle hålla i den tills giltiga papper kunde presenteras.

Hela 25 kronor billigare än en bot, men med all vånda och stress som situationen skapat oss är jag nöjd över detta beslut.

På måndag cyklar jag bort till skroten med registreringsbevisen och det markerar slutet för lilla röda mazdan. Jag kommer att sova gott om nätterna.

Egoism

Det är ju verkligen en bra idé att ringa till kundtjänst precis när de öppnar och börja skrika den morgontrötta personalen i örat istället för att lyssna och föra en normal konversation.

Det garanterar ju utan tvekan den bästa och mest trevligt bemötande servicen.

Jag ville skriva att jag har en lugn stund för mig själv, men det skulle ha varit lögn.

Faktum är att jag var riktigt sur och kände mig olustigt introvert igår när jag kom hem efter en hel arbetsdag där jag varit lydig och inte utnyttjat vårt intranät till att gå in och läsa förbjudna bloggar som min rss-läsare inte visar och twitter. (Facebook går jag aldrig in på när jag är på jobbet, för det var den sidan de specifikt sa att man inte skulle besöka. Duktigt?) Jag kände mig isolerad från omvärlden, fann ingen kanal där jag kunde ta de där utvecklande stegen jag behöver ta varje dag. Varför är skulle det vara rätt för mig att surfa på jobbet? Därför.

Mitt enda alternativ mot eftermiddagen när ”alla” nyhetsartiklar var lästa och vi kollegor inte längre hade något nytt att säga till varandra var att söka mig in i mig själv. Till mer isolation, djupare in i tankekorridorerna tills omvärlden inte längre var viktig.

Jag har varit där förut. Jag mådde skit av det och känner av den där tonårsångesten bara av att tänka på det.

Så jag var sur, arg och innåtvänd igår när jag kom hem. Det var en klen tröst att jag fick min pojkväns odelade uppmärksamhet, eftersom det just då var en miljon glömda tankar som for omkring i mitt huvud och jag inte kunde njuta av hans sällskap fullt ut.

Att bli glad igen är inte så lätt som att trycka på en knapp.

För mig ligger den där oron för att falla dit igen, till det introverta, ensamma, som en stor klump i bröstet.

Jag har inte sovit lugnt på hela natten. Min kropp är utmattad men min hjärna vill inte koppla av. Inte ens nu när jag har en ensam stund för mig själv kan jag fokusera nog för att komma åt den där stillheten som skulle göra allt bra för en stund. Jag hittar inget sätt att ge mig själv en boost.

Jag skulle kunna skylla allt på surf-förbudet på jobbet. Det gör jag också, tills jag börjar klanka ner på mig själv, men det kommer, som sagt, senare.

Hade jag inte varit mörkrädd förr så hade jag blivit det när jag läste detta.

Tips som gavs till oss tjejer när jag började få lov att vara ute lite senare om kvällarna för att förebygga påhopp av diverse män och våldtäktsmän:
1. Ha sällskap.
2. Finns inget sällskap, prata i mobiltelefonen för att markera att du inte är ensam. Har du slut på pengar, låtsasprata.
3. Håll nycklarna i handen, utifall du kommer att behöva slå bort ev. förövare. Nycklarna agerar då en sorts knogjärn och gör mer skada än en bar hand.

Fler minns jag inte.

Men jävlar vad mycket det hjälper när det ligger en galning i buskarna och trycker med en kniv i högsta hugg.

En väldigt mycket bättre text om samma ämne: I’m just a girl

Jag har inte övningskört sedan den 13 juni. Bilen, den lilla röda pärlan, har ett trasigt batteri. Ska skrotas så snart vi får tag på någon med startkablar.

Fått dåligt självförtroende i kombination med insikt om hur onöjd över mitt nuvarande jobb. Det jag menar är att eftersom jag har lyckats skaffa mig ett jobb där jag får svälja dålig lön, kassa arbetstider och oergonimiska arbetsplatser och se nöjd ut, så har jag svårt att se att jag ska vara kvalificerad för något bättre. Inte vill jag fortsätta studera heller. Kort sagt, jag är värdelös (på arbetsmarkanden för jobb med bättre förhållanden än de jag har just nu) och det ska till mycket innan jag tycker annorlunda. En anställning till exempel.

Jag har haft semester. Inte varit på Kolmårdens djurpark men väl i Edinburgh. Skottland är väldigt vackert. Edinburg är vackert men lite litet för fyra dagar. Glasgow är ännu mindre och dit åker man bara för att shoppa. Men vädret var okej.

Varit magsjuk och inte ätit på 5 dagar i rad. Ibland måste kroppen tydligen göra en detox och jag bli av med en till två centimeter på stussmåttet. Irriterande, jag har ju köpt alla byxor för att se sitter perfekt. Går jag ned i vikt gör de ju inte det och pengarna är bortkastade.

Jag har blivit SAMBO!

Jag twittrar.

Imorgon drar det iväg till Östersund. Syskonskaran tar en road trip. Tydligen ska jag få köra.. Vi tar en break i Sveg och köper glass auf Lillhärdal. Äntligen.

Mitt jobb

Mitt jobb går ut på att lyssna på kund efter kund efter kund komma med exakt samma klagomål.

Ex.1. Jag har fått en påminnelse, men jag tänker inte betala påminnelseavgiften för jag betalade räkningen samma dag som ni skickade påminnelsen. Ja, det var 14 dagar efter förfallodatum, men jag betalar aaaalltiiiid mina räkningar då…

Ex. 2. Jag gjorde en beställning förra veckan men varorna har inte kommit än … Jahaaa, de kom fram en timme sen… men jag har inte fått nån avi?

Ex. 3. Faktureringsavgift? Frakt? Det har jag aaldrig behövt betala… Vilka villkor? Jag kommer att gå till Plus! Nu vill jag att ni tar bort mig som kund! Grrr!

Välkommen åter…

Hjärta och…

Jag älskar dig så mycket, att tanken att någonsin förlora dig är så skrämmande att den kan få mig att önska att vi aldrig hade träffats.

Ibland blir jag så överväldigad av hur stark min kärlek till dig är att jag vill fly bort så långt som det bara är möjligt.

Det är ironiskt då, att när jag känner så är du den enda jag vill vara nära. Att det är hos dig jag söker min tröst och min styrka…

Jag förstår inte hur alla känslor får plats. Borde inte ett hjärta brista av att älska någon så mycket som jag älskar dig?

Det kan åtminstone inte vara nyttigt…

Nooooo…!!

De har blockerat Google Reader på min arbetsplats!

Urslingar!

 Nu blev jag väldigt ledsen…

« Senare inlägg - Äldre inlägg »